Kunskapen om tillstånd som uppstår efter våld mot huvudet och påverkan av hjärnans funktioner har ökat under de senaste decennierna och har haft en påverkan på den kliniska handläggningen. Avancerad neurointensivvård och strukturerade rehabiliteringsprogram utvecklades under 1990-talet för patienter med svåra skador. Senare uppmärksammades även handläggningen av patienter med mindre allvarliga, men vanligare tillstånd, där majoriteten diagnostiseras som commotio cerebri – hjärnskakning.

Terminologi och definitioner för dessa tillstånd varierar, vilket gör den befintliga litteraturen omfattande och svåröverskådlig. I Sverige används vanligtvis termerna hjärnskakning eller commotio cerebri när det har förekommit kortvarig medvetandeförlust eller amnesi med snabb återhämtning av neurologiska funktioner enligt klinisk bedömning. Internationellt sett dominerar termen ”mild traumatic brain injury” (MTBI), som definieras som medvetandegrumling eller medvetandeförlust i högst 30 minuter eller amnesi i högst 24 timmar, samt poäng 13-15 enligt Glasgow Coma Scale (GCS) vid första sjukhusundersökningen.

Antalet patienter som söker sjukhusvård efter hjärnskakning (MTBI) i västliga länder uppskattas vara mellan 100 och 300 per 100 000 invånare och år. Totalt sett, inklusive de som inte söker akut sjukvård, är incidensen ännu högre. Trafikolyckor och fallolyckor är de främsta orsakerna till skadan. I Sverige visar sjukhusdata att antalet personer som vårdades för hjärnskakning var stabilt runt 15 000 per år under perioden 1987-2000, med högre incidens i åldersgrupperna 16-20 år och över 65 år.

Det finns ett stort behov av evidensbaserade riktlinjer för den kliniska handläggningen av MTBI-patienter på grund av den minimala risken för potentiellt livshotande intrakraniella komplikationer och den högre risken för långvariga besvär. Den akuta diagnostiken syftar till att tidigt upptäcka tecken på intrakraniella komplikationer som kan kräva neurokirurgisk behandling. Tidigare förlitade man sig på klinisk observation och skallröntgen, men numera används datortomografi (DT) för snabbare och mer exakt diagnos. Skallröntgen har inte längre rekommenderats som rutinmetod för den akuta diagnostiken.

Tillgången till DT har möjliggjort snabbare och mer pålitlig diagnostik av intrakraniella komplikationer. Studier har visat att andelen patienter med sådana komplikationer ökar i MTBI-gruppen med GCS 13 jämfört med GCS 15. Dock kräver endast en liten andel av patienterna med MTBI neurokirurgisk behandling. Akut DT har visat sig vara lika säkert som inläggning på sjukhus för observation av patienter med hjärnskakning och kan även minska sjukvårdskostnaderna.

Forskning har också undersökt olika kliniska och biokemiska markörer för att identifiera patienter med hög risk för intrakraniella komplikationer och långvariga besvär. Proteinet S100B har studerats noggrant, men det finns vissa begränsningar i dess användning som en pålitlig markör. Fortsatta studier krävs för att bestämma vilken roll biokemiska markörer kan spela i den akuta handläggningen av patienter med hjärnskakning.

Efter MTBI upplever majoriteten av patienterna symtom som huvudvärk, trötthet, koncentrations- och minnessvårigheter under en tid, men dessa symtom försvinner vanligtvis inom 3 till 6 månader. En del patienter rapporterar dock kvarstående besvär och svårigheter i vardagslivet, vilket har varit föremål för intensiv forskning. Det finns ingen enhetlig definition av långvariga besvär, vilket gör det svårt att jämföra olika studier. Ytterligare studier behövs för att bättre förstå faktorer som påverkar långtidsutfallet och för att utforma lämpliga interventionsprogram för patienter med långvariga besvär efter hjärnskakning.

Sammanfattningsvis är kunskapen om tillstånd efter våld mot huvudet och hjärnskakning i ständig utveckling. Det finns ett behov av tydliga riktlinjer för den kliniska handläggningen, särskilt med avseende på diagnos av intrakraniella komplikationer och identifiering av patienter med risk för långvariga besvär. Forskning inom området fortsätter för att förbättra förståelsen och vården av dessa patienter.

Att drabbas av en hjärnskakning kan vara illa nog. Men att drabbas av ytterligare en hjärnskakning efter en tidigare hjärnskakning är många gånger värre. Har en individ drabbats av en hjärnskakning och får en till så är situationen fem gånger värre.

Har man haft en hjärnskakning är det alltså stor risk att man får ännu större problem om man drabbas av ytterligare en hjärnskakning. Och situationen förvärras vid ytterligare hjärnskakningar.

Om man håller på med en sport eller annan aktivitet där risken för hjärnskakningar är hög oc man har åkt på mer än tre registrerade smällar ska man överväga att byta idrott. 

Man behöver inte sluta idrotta men man bör då undvika kontaktsporterna.
Har man haft fem hjärnskakningar ska man absolut inte fortsätta.
Man känner till att det finns en ökad risk för långtidseffekter när man haft upprepade skallskador. Har man fått ett antal rejäla hjärnskakningar så har man en ökad risk för demens, alzheimer och parkinson.

Vid en idrott bör man direkt ta bort en spelare efter en skallskada.  En spelare som fått en hjärnskakning eller en smäll mot hjärnan, så att man ser att hon nästan varit nere för räkning, ska absolut tas ur spel och inte spela något på minst ett dygn.

Hjärnskakning betyder att den mjuka hjärnvävnaden kommer i rörelse på grund av slag mot huvudet. Ett kraftigt slag kan leda till blödningar och svullnad i hjärnvävnaden. Ibland blir det också brott på skallbenet. Kortvarig medvetslöshet är det tydligaste tecknet på hjärnskakning. Ibland är den så lätt och kortvarig att den är knappt märkbar. Vanlig hjärnskakning är inte farlig, men du bör undersökas på sjukhus så att man kan utesluta en blödning i hjärnan.